GLATT SÄG HEJ!

Kategori: SOUL

Heja som i att säga Hej till folk man inte känner eller bara är ytligt bekant med är en konst för sig. När är det okej och inte konstigt?

Jag reflekterade över det när jag var ute tidigt i morse och sprang på gatorna i mitt område. Då kändes det artigt och självklart att vi hälsade på varandra, vi som var ute samma tid på dygnet. Vi log och sa ett litet hej, jag och damen som rastade hunden. Likaså tittade jag och han, den vanlige motionären, på varandra och nickade som i samförstånd. Typ vad skönt detta är, att vara ute i syrendoften denna arla morgonstund.

Men hade klockan slagit 8 och människorna på gatorna jag mötte var på väg till sina jobb, då hade det plötsligt blivit konstigt att hälsa. Att le, nicka och hälsa till höger och vänster om man är ute och springer på till exempel lunchrasten, ja då tror plötsligt den jag möter att vi känner varandra.

En annan fråga är exakt hur hälsar man? De allra flesta säger ett tyst litet hej eller bara nickar och ler, litegrand. Säger man ett högt och tydligt Hej, kan det kännas för påträngande. Men är det inte trevligt att hälsa ordentligt om man ändå ska göra det? Leendet stannar liksom kvar lite längre när man slutar mumla i skägget.

Vanligtvis inväntar jag att den mötande personen tar kommandot, tittar hon mig i ögonen och säger glatt hej, hälsar jag lika glatt tillbaka och känner mig mer upplyft, än när någon tittar bort och inte hälsar alls för då gör jag likadant. Förutom i morse. Då tog jag mod till mig och hälsade på alla, okej lite halvförsiktigt, men jag hälsade och hoppas att det uppskattades och att jag inte uppfattades som en galen tant.

Hur nära måste man vara för att hälsa då? Är det precis i mötögonblicket man säger Hej? Ja det är det nog. Men om den jag möter springer på andra sidan gatan, då är vi nog plötsligt för långt ifrån varandra för att hälsa, kanske en nick får räcka.

Det är lite knepigt det där, men det verkar finnas oskrivna regler som jag nu är i stånd med att bryta: Min uppmaning till mig själv och alla ni andra är att heja mer. Vore det inte trevligare att bjuda på ett leende lite oftare?